Hemsk jakt

Det här med att vara svårfångad, det är tydligen något som vi jagar. Eller snarare dessa personer som vi jagar, är inte det märkligt? Att man av någon anledning vill ha den här personen, som antingen visar så jävla lite intresse för dig, eller som du av andra anledningar inte kan få.

Det finns en person som jag aldrig skriver om här och som jag aldrig pratar om länge då det river i hjärtat när jag tänker på att jag inte kan vara med honom. Därför försöker jag också förtränga honom genom att inte ens höra av mig fast att jag egentligen vill.
Det är vidrigt mot mig själv att jag ens tillät mig att göra allt som jag gjorde, för alla jävla mil kunde inte bli färre i alla fall. Samtidigt kan jag inte sluta fundera på hur det hade varit om avståndet inte hade spelat någon roll. Antingen hade jag svävat på moln nu eller så hade jag inte brytt mig ett skit, och jag måste säga att jag innerligt hoppas på det förstnämnda. I annat fall är jag återigen bara vidrig mot mig själv som får tvingas sakna och hoppas på något som jag egentligen inte vill ha, bara för den här ständiga jakten, bara för att man vet att det är omöjligt.

Jag önskar att jag kunde vara ärligare här oftare för det är jävligt skönt när jag väl är det. Som nu.